37866 Rälsbuss Serie RBe 2/4 "Rote pfeil" SBB expressmotorvagn

Spår: H0     Epok: III      

Förebild: Serie RBe 2/4 tillhörande Schweiziska Bundesbahnen (SBB/CFF/FFS). "Röda Pilen" i röd färgsättning, kopplad med en sluten godsvagn med bromskur, typ K3 tilhörande SBB. Som motorvagnen och godsvagnen såg ut när det gick i trafik i slutet av 1950-talet.

Modell: Med mfx-dekoder, inställbar högeffektsdrivning och ljudmodul. Specialmotor med svänghjul, med boggiedrivning via kardanaxel. Drivning på 2 axlar. Slirskydd. Frontstrålkastare med schweizisk ljusväxling, Tända vid konventionell/analog körning. De kan tändas och släckas vid digital drift. Strålkastare och vagnsbelysning med underhållsfria, varmvita lysdioder (LED).  Takströmavtagare, s.k. saxbygel, med smal kontaktskena. Specialstång för sammankoppling med godsvagnen typ K3. Rödbrun sluten godsvagn typ K3, med bromskur. Öppningsbara skjutdörrar. Totallängd över buffertar 37 cm.

Highlights:

• Ny drivning.
• mfx-dekoder med lokvissla.
• Frontstrålkastare och vagnsbelysning med varmvita lysdioder (LED).

Röda Pilen på det schweiziska järnvägsnätet. Under mitten och slutet av 1930-talet tog Schweiziska Förbundsjärnvägarna (SBB ) den berömda Röda Pilen, serie Cle 2/4, i sin tjänst. Den lätta motorvagnens egenskaper tillät att man använde den både som expresståg och lokaltåg, men även för mer prestigefyllda resor för slutna sällskap, särskilt på Gotthardbanan. Alla de 7 Röda Pilarna gjorde sitt namn heder, inte minst beroende på topphastigheten, 125 km/h, vilken vida översteg den övriga schweiziska persontrafikens toppfart på 100 km/h. Den lätta konstruktionen var banbrytande på flera sätt. Man hade t.ex. utrustat den med fjärrstyrda, ihopfällbara tryckluftsdörrar. Långt från varandra placerade boggier och lågt placerad vagnskorg skulle ge den endast 33 ton tunga motorvagnen goda köregenskaper. I motorvagnens utdragna, strömlinjeformade ändar hade man bl.a. placerat den oljekylda ransformatorn och de båda seriekopplade växelströmsmotorerna. I passagerarutrymmet fanns två förarhytter i vilka lokförarna kunde utföra sitt arbete sittande. På bänken bredvid föraren fanns det plats för ytterligare 2 passagerare, som här kunde njuta av en fantastisk utsikt över landskapet. Motorvagnarna var enbart tänkta för att gå ensamma i trafik, och de saknade därför från början alla former av buffertar. Sådana fick de Röda Pilarna först efter 2:a världskriget. Orsaken var att man skulle kunna koppla till t.ex. en lättare godsvagn. Trots att de Röda Pilarna inte uppfyllde alla högt ställda förväntningar blev de snabbt mycket populära bland passagerarna och det berättas fortfarande om hur passagerarna praktiskt taget slogs om biljetterna. Det hände att upp till 200 passagerare trängdes i de för 100 passagerare godkända motorvagnarna (70 sittplatser och 30 ståplatser. Det var framför allt att de användes för resor med slutna sällskap, som gjorde att man kunde få se dem överallt på det schweiziska järnvägsnätet. De Röda Pilarna blev snabbt lika välkända som de berömda  " krokodilerna" på det schweiziska järnvägsnätet.  De Röda Pilarna byggdes om flera gånger unde deras aktiva tid, något som återspeglades i alla ändringar av motorvagnarnas beteckningar. Den första Röda Pilen som utmönstrades hade slutligen fått beteckningen RBe 2/4 innan den skrotades år 1966. Ända tills 1974 fanns det kvar två stycken motorvagnar i SBBs lokpark, var av den ena då såldes till OeBB. Denna maskin lackerades genast om och gick sedan flera år i trafik i en annorlunda, blå kulör.  En av de berömda motorvagnarna finns bevarad som museiföremål och håller minnet av de schweiziska Röda Pilarna levande. Likströmshjulsats för godsvagnen 2 x 700580.